Dykaren i Paestum: Ungdom, död och liv i havets närhet

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nog så att den som vigt sitt liv åt att utforska antiken utvecklar en speciell känsla för vår västerländska civilisations bräcklighet.I juni 1992 stod jag för första gången under de tre monumentala doriska templen i Paestum-Poseidonia cirka tio mil söder om Neapelbukten.Grekerna är så närvarande med sin litteratur och kultur att det ibland kan kännas att som att de existerar här bland oss. Men vid åsynen av dessa tempel känner man på djupet hur de endast är skapelser för ett kort ögonblick i tiden.Även Poseidon, havsguden, som dyrkades här nere på havsstranden med blodiga brännoffer, har lämnat sitt heliga tempel.Ändå känner jag mig förbunden med dessa dyrkare av Poseidon som överlämnade sina liv åt havsguden och som trodde på hans hjälp. Jag skyggar för att säga att de blev bländade, förda bakom ljuset. De visste i alla fall inte att gudar dör precis som människor, att de inte är eviga.Före kristendomens inträde på arenan, drömde de gamla grekerna om ungdom och eros, ofta i samband med havet som alltid var närvarande. Deras bosättningar ligger som bekant alltid nära kusten och vattnet.Ett grekiskt ordspråk, som citeras av Platon i hans ålderdomsverk Lagarna lyder:”Han kan varken läsa eller simma”. Båda färdigheterna hörde till de förmågor som unga män, och för övrigt också unga kvinnor, utvecklade.Men nu satt jag alltså där vid en av dessa mäktiga kolonner i Paestum och såg ut mot Medelhavet. Min enkla måltid bestod av bröd, oliver och vin (i en termos).Mina vägledare, två kunniga stockholmsdocenter, sa att nu var det tid att uppsöka det lilla lokala museet. Det låg tio minuters promenad uppåt land.Och där väntade en total överraskning. Mina ciceroner tog mig omedelbart till en väl bevarad grav. Den lådformade interiören i kalksten mäter 1,93 meter gånger 0,96 meter vid basen och 0,79 meter på höjden. Men här är det inte storleken som betyder något.Av den grekiska konstens färgprakt återstår mest marmor, lergods och brons. Det är som i Fellinis film ”Satyricon” där huvudpersonerna stiger ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna.I Fellinis film ”Satyricon” stiger huvudpersonerna ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna i samma ögonblick som det avslöjas.Så inte här. Gravens väggar och tak är dekorerade med unika al fresco-målningar. Fresker som lyser klart med en kvalitet jag tidigare inte upplevt. Färgerna är utomordentligt väl bevarade.I själva locket ser man en vig ung man, med tydligt markerat kön, dyka ner mot böljorna. Han dyker från något som ser ut som våra moderna hopptorn. På de andra tre sidorna av gravens insida pågår ett symposium. Gamla män och ynglingar dricker och fröjdas. Det sker närmanden mellan de äldre och yngre, i höviska former, såsom seden bjöd. Dryckesfat, instrument och kransar i en erotiskt laddad scen. Glädjen tycks allt annat än gravlik. Det är storartat, men man måste också fråga...