Frukost på Tiffany’s – filmen som för 50 år sedan förändrade kvinnoskildringar på film (och skapade mode på kuppen)

Filmen Frukost på Tiffanys, eller Breakfast at Tiffanys som den engelska titeln lyder, firar denna höst femtio år. Den femte oktober 1961 hade den amerikansk premiär, till Sverige kom den i december samma år. Den upphöjde inte bara huvudrollsinnehavaren Audrey Hepburn till en av världens mest slitstarka stilikoner, i rollen som Holly Golightly. Den kom även att för alltid förändra sättet kvinnor skildrades på film. För första gången fick man se en modern ung kvinna som vägrade att anpassa sig till rådande normer i tiden - utan att straffas. Vill man hårdra det så skulle man kunna påstå att utan Frukost på Tiffany’s, ingen Sex and the City. För filmen visade nämligen upp en helt ny typ av kvinna på vita duken. En ung kvinna som inte bevakade sin oskuld som om vore den stöldbegärligt gods, och det innan p-pillret hade slagit igenom. Tidigare hade kvinnor i princip två olika rolltyper att välja mellan. De som aldrig hade sex före äktenskapet, och de som hade det. Dem gick det alltid illa för. Holly Golightly var annorlunda, milt uttryckt. Hon bodde i egen lägenhet, rökte, snattade, umgicks med droghandlare, blev full när hon behövde – och jobbade som lyxprostituerad. Och hon blev inte straffad för sitt utsvävande liv. Inte minst hade hon en fullkomligt fantastisk garderob, fjärran från den pastellfärgade sockersöta stil som var vanlig under 1950-talet. Filmen fick ”den lilla svarta” att återigen bli populär. Boken, som filmen är baserad på och som är väsentligt råare än filmen, skrevs av den amerikanske författaren Truman Capote och publicerades för första gången i novembernumret av tidningen Esquire, 1958. Författaren Norman Mailer var eld och lågor och skrev att Truman Capote var ”den mest fulländade författaren i hans generation”, och prisade hans musikaliska språk. ”Jag skulle inte ändra på ett enda ord i boken, som kommer att bli en liten klassiker”, menade han. Men det är framför allt filmen som fått berättelsen att leva vidare. Eller åtminstone själva looken. Klädernas betydelse ska inte underskattas. Oändligt många har sett, och beundrat, Audrey Hepburns ärmlösa svarta klänning av Hubert de Givenchy. Och många har genom åren även försökt att återskapa den, till synes, enkla elegans som hon i filmen gestaltar. På film hade tidigare elegans varit förknippat med andra typer av kvinnor, de vuxna och välbärgade. Audrey Hepburn visade att glamour kunde vem som helst skaffa sig, oavsett ålder, social ställning – eller sexliv. Stil handlade om något helt annat. Truman Capote var inte förtjust i filmen, eller ens tanken på den. Han ansåg att Audrey Hepburn var helt fel för rollen, och kämpade hårt för att få sin kompis Marilyn Monroe i huvudrollen. I henne såg han en sårbar Holly Golightly, som liksom hon flytt från sin bakgrund, och ofta drabbades av ”the means reds”, en känsla av djup förtvivlan. Holly Golightly kunde dock lindra dem med en tur till juvelerarbutiken Tiffany’s på Femte Avenyn i New York. I programmet får vi höra vad just Tiffany’s, och företagets blå askar, symboliserar. Dessutom berättar vi förstås mer om både filmen och kläderna som fortsatt satt fascinera och inspirera människor. Både dem som såg den år 1961, och de som ser den för första gången idag. Vi får även träffa en av vår tids största svenska skådespelare, Pernilla August, som berättar om minnesvärda kläder hon burit på film.  Veckans gäst är Sven-Hugo Persson, dramaturg på Dramaten.